Gillerts kennel

Norsk Lundehund

Forskning om IL på hundar 

Sveriges lantbruksuniversitet – veterinärhögskolan
Masteruppsats av Pia Svedberg 


IL betyder Intestinal Lymfangiektasi och är en sällsynt tarmsjukdom som orsakas av onormala förändringar i lymfkärlen närmast tarmen. Istället för att lymfvätskan transporteras från lymfkärlen genom blodbanan och ut till kroppens celler, läcker den ut i tarmen och orsakar allvarliga komplikationer. IL kan drabba både människor och djur, men behandlingen skiljer sig åt inom humanvården respektive veterinärvården. Detta är en fråga som Pia Svedberg lyfter, men inte går närmare in på i sin avhandling.  

Sjukdomen karaktäriseras av ett otillräckligt antal och missbildade lymfkärl i framförallt tarmen. Dessa gör att det blir svårt för lymfvätskan att passera. När flödet minskar, så ökar trycket. Detta leder till en onormal utvidgning av tarmens lymfkärl som blir sköra och brister. Lymfvätskan som förutom vätska även innehåller proteiner, vita blodkroppar och fett som ska vidare till cellerna, läcker istället ut i tarmen och orsakar proteinförluster, ödem och vätskebildningar. Tarmen klarar inte av att ta tillvara proteinerna och levern får svårt att hinna kompensera för proteinförlusten. Detta leder till hypoalbuminemia, vilket innebär att albuminnivån i blodet blir för lågt. Det är ett allvarligt tillstånd. Om hunden inte får vård kan den dö av detta.

Sjukdomsdebuten kan vara akut, kronisk, konstant eller intermittent (periodiskt återkommande). Viktnedgång är ett karakteristiskt tecken, liksom diarré och kräkningar. Överdriven eller extrem hunger förekommer i vissa fall, samt olika grader av dålig aptit. Andra sjukdomstecken är direkt associerade med proteinförlusterna som ödem (vätskesvullnad) i magen. Andnöd orsakad av vätska i brösthålan ses mer sällan. En del hundar uppvisar håglöshet och trötthet samt uttorkning. På senare åt har plötslig död till följd av blodpropp uppmärksammats, men det hör inte till vanligheten. 

Vad som i grunden orsakar IL vet man inte. Genetiska orsaker är en tes som man har diskuterat med hänvisning till att sjukdomen oftare uppkommer inom vissa hundraser. Det har man också forskat på, men inte kunnat säkerställa. Likaså har ett flertal experiment har gjorts för att försöka ta reda på vad som kan utlösa IL. Bland annat har man blockerat lymfkärlen i tarmen för att studera om detta kan utlösa IL, vilket det inte har gjort. Det har även gjorts försök att provocera fram IL genom att utfodra hundar med en kost med högt fettinnehåll, men inte heller det har man lyckats med.

Det finns ingen säker diagnostisk metod som kan ge en korrekt bild av graden av IL. Däremot anses albuminnivån i blodet vara den parameter som anses kunna ge det bästa mätvärdet, även om det kan variera. Även låga värden av kalicium och D-vitamin har uppmätts hos hundar med IL. En del hävdar att diagnos endast kan ställas via sjukdomshistoria och tarmbiopsi. Vad som talar emot tarmbiopsi är att IL kan vara utspritt i tarmen och i tarmens djupare lager. Om dennes fulla längd inte ligger inom räckhåll för biopsi via ändtarmsöppningen, kan detta missas. Det gör denna undersökningsmetod omdiskuterad som diagnosmetod. Dessutom är biopsi plågsamt för hunden och kan leda till andra komplikationer. 

Trots att sjukdomen är beskriven sedan 30 år tillbaka, saknas entydiga behandlingsstrategier. De rekommendationer som dominerar för behandling av IL, består av antiinflammatoriska och immunförsvarshämmande läkemedel i kombination med en diet med låg fetthalt. Dessa läkemedel kan dessvärre ge en del biverkningar, bland annat nedsatt motståndskraft mot infektioner. Även antibiotika, vätskeutdrivande mediciner och mediciner mot blodpropp kan sättas in, beroende på hur hunden har drabbats av sjukdomen. 

När det gäller behandling med antiinflammatoriska preparat så förefaller de vara till nytta i vissa fall, men det är tveksamt om de bör sättas in till hundar som är uttalat magra. Ett antiinflammatoriskt läkemedel som verkar genom att bryta ned kroppen och leda till skörare blodkärl, reducerad kalciumhalt i blodet samt nedsatt immunförsvar, bör anses vara olämpligt till hundar med IL. Därför att dessa hundar i stor utsträckning redan är magra, har låga kalciumvärden, en ökad risk för att utveckla blodproppar samt ett nedsatt immunförsvar. Åtminstone bör man vara försiktig med sådana läkemedel i de fall där ett inflammatoriskt tillstånd saknas. Även hormonet somatostatin har föreslagits som behandlingsalternativ då det reducerar lymfflödet samt innehållet av fetter i lymfvätskan. Detta bör endast användas i specifika fall, eftersom preparatets långtidseffekter inte har utretts tillräckligt. 

Immunförsvarssänkande läkemedel har sedan länge varit en del av behandlingen inom veterinärmedicin, trots att IL i många fall helt saknar inflammatoriska inslag samt att bieffekterna av dessa preparat är olämpliga och till och med kan motverka syftet med behandlingen. Ett antal hundar har dock svarat bra på behandling med kortison, som är ett läkemedel som minskar inflammationer och hämmar immunförsvaret. Samtidigt ökar risken att hunden får hudproblem av sådana preparat, då dessa ofta kan utlösas av ett försämrat näringsupptag och nedsatt immunförsvar.

Det centrala i behandlingen av IL är att minimera proteinförlusterna samt minska mängden långa fettsyror i kosten, eftersom dessa ökar lymfflödet. Kosten bör även kompensera för förluster av protein, energi och vitaminer genom en hög näringstäthet och rikligt med högvärdigt protein. Proteininnehållet i fodret bör inte överstiga 25% av torrsubstansen, men i vissa fall är det inte tillräckligt. För att öka proteininnehållet rekommenderas tillskott av kokta äggvitor och keso. Likaså har man sett kliniska förbättringar av att ge tillskott av aminosyran glutamin. Även folat/folsyra och vitamin B12 är viktiga näringstillskott. 

Foder med högt fiberinnehåll rekommenderas inte till hundar med IL av två anledningar. Dels hämmar fibrer matsmältningen och upptaget av proteiner och kolhydrater, dels ger fibrer en bulkeffekt då de till stor del är osmältbara. Det optimala är en diet med lågt fettinnehåll, hög näringstäthet och hög smältbarhet (lågt fiberinnehåll), I det akuta skedet kan man behöva begränsa intaget av fett till under 10% och i vissa fall så lågt som till 5-7%. Konsekvensen av en sådan låg fetthalt, är att det också ger en låg energitäthet. Detta är direkt olämpligt för hundar med IL, eftersom de har ett högt näringsbehov. För att möta detta krävs stora fodervolymer eller näringstillskott av olika slag. 

Eftersom det är de långa fettsyrorna i kosten som är olämpliga är det dessa som bör undvikas. Sådana fettsyror benämns också som fleromättat fett och utgörs av bland annat fet fisk och vegetabiliska oljor. Däremot har tillskott av medellånga fettsyror visat sig kunna ersätta närings- och energibehovet från ett foder med låg fetthalt. MCT-olja som utvinns från kokosnötter, är ett sådant fett som hundar har svarat bra på. MCT-olja kan också tillföras om hunden har svårt att hålla vikten på en fettreducerad kost. Studier har visat att MCT oljan tas upp direkt via blodkärlen, utan att belasta tarmens lymfkärl. Dessutom binder MCT-oljan till sig albuminet i blodet och syresätts i levern, vilket ger en snabb tillförsel av energi. 

Alla forskare är dock inte eniga om MCT-oljans positiva effekter, t.ex. om den kan absorberas via blodet i tillräcklig omfattning för att rekommenderas till hundar med IL. En studie med MCT-olja som enda fettkälla visade att denna var mer skonsam för hundar med IL. En annan studie med enbart MCT-olja som fettkälla, visade att den kunde tas upp via lymfkärlen och återfinnas i lymfvätskan. Sannolikt är ändå att MCT-oljan är skonsammare än andra fetter. Flera studier visar på lyckade behandlingsresultat med fettfattig kost i kombination med MCT-olja, där man kunnat se att inflammationen i tarmen har minskat. Om det sedan är den fettreducerade kosten, MCT-oljan eller en kombination av dessa som stod bakom de lyckade resultaten, har man däremot inte kunnat klargöra.  

Vad man däremot vet säkert, är att människor svarar mycket bra på behandling med MCT-olja. Inom humanvården har MCT-oljan i flera fall visat på minskad dödlighet, tydlig förbättring och normala proteinnivåer hos människor. Även långtidsstudier visar på minskade kliniska sjukdomstecken. Den förklaring som ges till att människor svarar bra på behandling med MCT-olja, är att den kan absorberas direkt från magsäcksslemhinnan utan att belasta lymfkärlen. Därför är en fettreducerad kost med tillskott av MCT-olja grundläggande för behandling av IL på människor. Huruvida MCT-oljan har samma effekt på hundar är som sagt omdiskuterat, eftersom motsvarande studier inte har gjorts på hundar. Samtidigt finns det inga studier som visar att MCT-oljan skulle fungera sämre för hundar. 

När IL har konstaterats och behandlats är rådet att hålla en fettsnål diet långvarigt. Detta med hänsyn till att IL kan återkomma. För människor rekommenderas en diet med lågt fettinnehåll, ökat proteininnehåll och tillskott av MCT-olja. För hundar väljer man ofta ett foder med en låg fettprocent. Pia Svedberg avråder också hundägaren från foder som är avsedda för viktreduktion. Framförallt för att sådana foder har ett lägre närings-och energivärde samt ett högre fiberinnehåll. Detta talar ytterligare för det olämpliga med att utfordra Lundehundar med ett lågfettfoder som är avsett för hundar som behöver hålla vikten. 

Källa: Sveriges lantbruksuniversitet masteruppsats Pia Svedberg: stud.epsilon.slu.se/5320/11/Svedberg_P_130226.pdf

Mina tankar om detta

Pia Svedberg skriver att det centrala i behandlingen av IL är att minimera proteinförlusterna samt mängden långa fettsyror i dieten. Likaså att man behöver kompensera kosten för förlusten av proteiner, energi och vitaminer. Beträffande förlusten av energi, så är fett det näringsämne som ger mest koncentrerad energi. Därför utgår jag ifrån att Pia Svedberg med energi menar fetter. Detta också med tanke på att fettsyrorna läcker ut med lymfvätskan i tarmen, vilket leder till brister av framförallt av viktiga essentiella fettsyror och fettlösliga vitaminer. 

Pia Svedberg skriver att vi ska undvika de långa fettsyrorna som finns i bland annat fet fisk och vegetabiliska oljor. Hon skriver alltså att vi ska undvika vegetabiliska oljor. Hon skriver också att tillskott av medellånga fettsyror har visat sig kunna ersätta närings- och energibehovet från ett foder med låg fetthalt. MCT-oljan som utvinns från kokosnötter är ett sådant fett. För människor som har IL är MCT-oljan en etablerad behandlingsform. Den både ersätter närings- och energibehovet, samt har en inflammationshämmande effekt på tarmen. När det handlar om behandling av hundar, är den däremot inte lika etablerad som behandlingsform.  

Pia skriver också att man i vissa fall kan man behöva begränsa intaget av fett till under 10 % och ibland till så lågt som 5 - 7 %, om hunden har diagnostiserats med IL. Likaså att konsekvensen med en sådan låg fetthalt är att det ger en låg energitäthet, vilket är direkt olämpligt för hundar med IL som har ett högre närings- och energibehov. Alltså kan vi inte dra ner på fettet hur mycket som helst, utan att behöva kompensera det på något sätt.

Det är viktigt att kraftigt reducera fetthalten i fodret om hunden drabbas av IL, eftersom lymfkärlen inte klarar av att ta upp fetterna och transportera dem vidare. Om lymfkärlen inte heller kan reparera sig, behöver hunden sannolikt äta en strikt fettfattig kost resten av sitt liv. Samtidigt behöver man också kompensera för den energibrist som en kost med minimal fetthalt innebär. Vilket i praktiken betyder att man behöver tillföra fett i kosten som hunden bättre kan tillgodogöra sig. MCT- oljan är ett sådant fett som har visat sig ha en läkande effekt på människor och sannolikt även på hundar. 

Även Pia Svedberg avråder hundägarna från foder som är avsedda för viktreduktion, eftersom dessa har för låg näringstäthet. Dessutom har sådana foder ofta ett alldeles för högt fiberinnehåll som försvårar matsmältningen och hämmar upptaget av näringsämnen. Detta talar ytterligare för det olämpliga med att utfordra Lundehundar med ett dietfoder som är avsett för hundar som behöver hålla vikten.   

Det finns inga undersökningar som visar att det går att förhindra IL genom att reducera fetthalten i fodret som jag har kunnat finna. Därför tar jag tacksamt emot tips om sådana undersökningar. I Pia Svedbergs avhandling kan jag däremot läsa att forskare försökt framkalla IL genom att ge hundar en fettrik kost, utan att lyckas. Det finns också ett flertal andra undersökningar som visar att fett är en livsnödvändig näringskälla och att det kan leda till omfattande hälsoproblem om hunden inte får tillräckligt med naturliga fetter. Detta har inte den forskning om IL som jag har tagit del av lyft, den har mest ägnat sig åt genetiska och ärftliga faktorer. Om fett kan utlösa IL, borde forskningen även tagit hänsyn till detta i sina studier. 

Jag vill också nämna något som Pia Svedberg skriver beträffande att man ofta behandlar IL på hundar med antiinflammatoriska läkemedel. Eftersom dessa läkemedel har biverkningar som kan förvärra symtomen på en IL sjuk hund, bör man vara försiktig med dessa enligt henne. Om IL dessutom inte är en antiinflammatorisk sjukdom, bör man förstås också ifrågasätta dessa behandlingsalternativ. Sannolikt finns det en tanke från behandlande veterinärer att IL kan vara en autoimmun sjukdom, eftersom de sätter in läkemedel för det. 

Vid en autoimmun sjukdom attackerar och förgör det egna immunförsvaret sina egna celler som om de vore främmande inkräktare. Om detta skulle vara fallet för IL, blir det tydligare att IL kan vara kostrelaterat. Det jag kommer att tänka på som jämförelse är främst glutenintolerans, som är en autoimmun sjukdom som leder till allvarliga skador på tunntarmens slemhinna. Om Lundehunden är överkänslig för gluten eller något annat i kosten, t.ex. färgämnen eller smaktillsatser. Då skulle dessa ämnen kunna påverka cellerna i lymfkärlen på samma sätt som gluten påverkar tarmslemhinnan för dem som är glutenintoleranta.